in the shadows
dagar passerar som om de ligger i skuggan av något vilande...
som om tiden har stannat fast den fortsätter att gå...
liknar tunga dagar när jag inte förstod hur världen bara kunde fortsätta sin gång...
när den egentligen borde ha stannat...
vet och förstår att det som händer är fruktansvärt...
inte alltid en kan säga just det...jag förstår...
men hur det är att förlora det käraste...det vet jag...
i den här världspausen har mina käraste fått vara kvar...
och vi gör vad vi kan för att det ska få förbli så...
för några i min närhet är dagarna besvärliga...klaustrofobiska...
för andra en andningspaus...
för mig är det ännu så länge just detta...
en andningspaus...
jag tänker att det är den tid när de introverta får blomma..
när de får en chans att visa hur de kan glänsa...i rätt kontext och miljö...
när det sociala ekorrhjulet inte längre är ett alternativ...
när det går lätt att andas...reflektera... och återhämta sig...
det är en tid av eftertanke...
vad kommer att bestå när vi kommer ut på andra sidan...
hur kommer våra värderingar att ändras på resan...
har vi lärt oss något viktigt...
kommer vi att göra andra val...
kommer vi att tänka annorlunda och kanske bete oss annorlunda...
alla dessa spontankramar..som inte är bekväma för alla...
alla dessa arbetsresor över långa avstånd för korta möten...
kommer vinterkräksjuka och influensa att hållas stångna...
när vi nu lärt oss hur det går till...
själv har jag med rodnande kinder sköljt håret efter hemmaslingorna...
eftersom favoritfrissan finns på annan ort...
vi får rädda upp när tiden är mogen tänker jag tyst...
galopp galopp...för att citera hon som kallades Lugn...