dansariregnet

en brutal vinter är på väg att besegras...

vi är många som känner av den där tröttheten som följer...

när solljuset har varit långt bort...

i långa perioder...

 

januari månad brukar vara en  ny möjlighet att andas fritt...

efter den långa högtiden...

men nu har det dröjt av nån anledning...

på samma gång blir övergången till marsljuset lika brutalt...

i år blir jag långsamt utslagen...

 

de senaste dagarna har jag befunnit mig i de dagar som föregick katastrofen...

i den film som aldrig kommer att blekna...

tiden läker verkligen inte alla sår...

ibland blir jag mer än annars smärtsamt påmind om det...

 

jag försöker se bakåt i bilder för att se allt det fina...

minnas honom precis så där go och fin som han var...

men det blir så smärtsamt tydligt...

hur mycket jag längtar och saknar...

 

i samtal med två kloka fina...

bollar vi begreppen..."du är så stark"...

"du är en kämpe"...

men vad har vi för val...när vi har förlorat en av de allra käraste...

 

det tar på krafterna att hela tiden springa ifrån...

rusa på för att inte hinna känna efter...

det kräver så mycket energi...

att hela tiden parera alla triggers...

 

nog finns känslan då och då...

att det vore vilsamt att slippa känna...

att det vore skönt att ta sig undan...

och slippa hantera och parera, och inte visa...

 

Älskade son, så mycket längtan och saknad...

så många frågor som aldrig får svar...

dagar och år passerar...och jag lovar att göra mitt bästa...

för att leva så som jag tror att du hade velat...