flykt

...överallt ser jag dig, en skymt av din gängliga gestalt, ditt busiga hår....men det är aldrig du...längtan efter att få krama dig, ditt varma jag, är så stor att fingrarna, händerna och kroppen värker... Jag letar efter dig, vill få syn på dig, för du kan ju inte vara borta för alltid...du måste ju komma tillbaka nån gång....Jag hör dina kliv i trappan men du kommer aldrig ner....



Det är som att hjärnan inte kan acceptera det hjärtat inte kan acceptera...tillvaron blir till nån konstig väntan på att allt ska ta slut och bli som det ska igen. Fram till dess gäller det att sysselsätta sig så att man kan härda ut.......
Efter en tid tar min man anställning ute i världen....kanske är det hans sätt att läka....
I Köpenhamn har jag min allra bästa vän....min dotter och jag flyr till henne för att byta miljö en stund, andas lite friare....min dotter och jag, den lilla enheten......
Hur skulle jag klara detta utan dig.......