dansariregnet

ett år närmar sig slutstationen...

det blir ett år som hamnar i arkivet för de annorlunda...

år som kommer att sitta kvar i minnet...på gott eller ont...

men som för alltid gör ett avtryck i själen...

 

i början av året anade vi inte...som det alltid är....

att något förfärligt skulle anlända...

vi kunde inte ana hur förfärligt annorlunda våra liv skulle komma att se ut...

bara någon vecka in på det som skulle bli "nya tag" och dagar i "ett bättre liv"...

 

min resa har gjort min sköld lite hårdare...

den har hjälpt mig att stå emot när svåra saker sker...

på samma gång som den har gjort insidan mjukare...

hjälpt mig att kunna förstå när svåra saker sker...

 

kanske är det något bra, att få verktyg för att hantera...

men jag kan samtidigt förstå att det utifrån sett...

kanske verkar hårt...

när jag väljer att använda skölden...

 

den 16 mars i år, satt jag, maken och min mamma...

på ett hotell i undantagstillstånd...

poliser patrullerade gatorna...

och vi visste inte om vi skulle komma med det sista flyget hem...

 

vi hade tur, och kunde lämna det som blev otäckt och otryggt...

och kom hem till förvirring och förfäran...

jag sattes i karantän och tog de första stapplande stegen...

in i det som nu är det normala...hemmakontoret...

 

om det något år efter katastrofen, har varit viktigt med nya hållplatser...

så har det varit i år...

utmaningen har varit...att hitta dessa på hemmaplan...

att bara sträcka sig så långt som restriktionerna har tillåtit...

 

att kunna variera trots alla begränsningar och restriktioner...

att på något sätt hålla blicken sökande...

med fokus inåt...hemåt...

 och jag tror att fler med mig har upptäckt nya, gamla stråk och upplevelser...

 

känslan av de näras betydelse...

återigen kommer det över mig...

hur skört livet är...hur snabbt det kan förändras...

 

vi har landat i en bra rutin för livet...

en trygg punkt att utgå ifrån...

maken och jag är överens i det mesta...

det finns ingen friktion ivägen för våra dagar...

 

på ett sätt som jag inte tidigare hade förstått var nödvändigt...

även om arbetet fortfarande rusar på för fullt...

så kan jag lättare hitta stunderna i schemat som får vara helt tysta...

 

det röda lilla torpet har än mer blivit en oas...

närheten till älskade mamma och pappa...

tystnaden och skogen...sjön och allt det vackra...

milen i bilen blir obetydliga i sammanhanget...

 

finaste syster hade stor högtidsdag i år...

alla festliga planer fick läggas på hyllan...

så glad att ändå kunna få finnas med i firandet...

med hennes stora familj...

 

 

dottern och hennes hjärta har skaffat ett större boende...

de går i renoveringsspåren...

får hjälpa till på avstånd...

det hade också kunnat vara annorlunda...

      

tillsammans med Frida och Marie...

vi har alla våra olika perspektiv kring de psykologiska olycksfallen...

och vi har alla tre satt orden på pränt...så otroligt viktigt...så fint att kunna bidra...