dansariregnet

så kom det året...den dagen...

när tiden närmar sig den dag jag fruktat...

det år och den dag som jag har haft så många tankar om...'

 

det har gått 14 år... så länge har vi saknat dig...

så länge har smärtan och sorgen funnits djupt i oss...

om bara nån knapp månad...

har du fattats oss...längre än du fanns hos oss...

 

tankarna på det var till en början omöjliga...

det var en evighet...

en evighet som skulle bli omöjlig att ta sig igenom...

när jag levde minut för minut...

 

 

åren är numera indelade i faser...

en kamp uppför mot svåra dagar...

ta sig igenom den dagen...

och andas något lättare på andra sidan...

där det går lättare att ta nya steg igen...

 

 

sorg är ett svårt och vitt begrepp...

den ser ut på så många olika sätt...

i en sorts sorg...kan en se tillbaka på fina minnen av den som saknas...

tänka tankar av tacksamhet för tid som fanns...

 

men min sorg ser inte ut på det viset...

min sorg är taggig och ojämn...

som en mur som måste forceras...

för att nå fram till minnen av fina stunder med dig...

 

på vägen till de minnena måste jag vandra på glödande kol...

brända steg som smärtar...

tankar och bilder av en tid i kaos...

en mosaik av osammanhängande brottstycken av händelser...

 

 

jag förstår att jag inte kommer att bli fri från den smärtan...

på samma sätt som jag förstår att den rädsla för just det året som är nu...

rädslan att glömma...att du inte längre skulle finnas kvar i mina tankar...

den är helt obefogad...det kommer inte att bli så...förstås...

 

tid kan aldrig styra...

du kommer alltid finnas nära mig...

livet innebär påminneler...undran...alltid...

jag har lärt mig hantera alla dessa....

 

du skulle ha fyllt 29 i år...

vem hade du varit då...

vilka äventyr hade du varit i...

vilka val hade du gjort...

 

jag följer din storasyster...så nära jag kan...

hon som jag vet att du såg så upp till...

på samma sätt som hon såg upp till dig...

hon gör en resa som hisnar..och jag njuter av varje meter på hennes resa...

 

 

livet kommer alltid att vara en strävan...

ett hårt arbete att fylla tiden...

att inte tappa taget...

då finns bara tomhet...meningslöshet...

det finns dagar då det är nära att falla...

men jag är bra på att plocka upp mig...tillbaka...

bredvid mig finns ju också han...den kloke och tålmodige..