flykt

...överallt ser jag dig, en skymt av din gängliga gestalt, ditt busiga hår....men det är aldrig du...längtan efter att få krama dig, ditt varma jag, är så stor att fingrarna, händerna och kroppen värker... Jag letar efter dig, vill få syn på dig, för du kan ju inte vara borta för alltid...du måste ju komma tillbaka nån gång....Jag hör dina kliv i trappan men du kommer aldrig ner....



Det är som att hjärnan inte kan acceptera det hjärtat inte kan acceptera...tillvaron blir till nån konstig väntan på att allt ska ta slut och bli som det ska igen. Fram till dess gäller det att sysselsätta sig så att man kan härda ut.......
Efter en tid tar min man anställning ute i världen....kanske är det hans sätt att läka....
I Köpenhamn har jag min allra bästa vän....min dotter och jag flyr till henne för att byta miljö en stund, andas lite friare....min dotter och jag, den lilla enheten......
Hur skulle jag klara detta utan dig.......

det andra livet....

Efter en tid kom jag i kontakt med en klok man, nalleman....han blev den som först fick mig att prata om det svåra. Jag hade varit i kontakt med andra kloka människor, men att prata om det svåra var känsligt och det stämde inte med vem som helst...Nalleman blev den som på något sätt satte stopp för den eländiga färden utför stupet...som kunde få färden att stanna av och inte vara lika våldsam. Han bekräftade allt det hemska jag kände...fick mig att förstå att det var ok att vara så ledsen som jag var....Han fick mig också att förstå att mitt liv hade börjat en ny resa, en svår och lång resa mot något annat... något annat som jag fortfarande inte vet vad det är, och att det är så det ska vara...Mitt val var redan gjort, jag skulle fortsätta att kämpa för det som fanns kvar och som var viktigt att kämpa för....men jag hade inte alla verktyg för det....Nalleman var den som började dela ut några av de verktygen.

..."Du ska skapa nya minnen, nya rutiner, nya fundament att bygga på"....

Musiken som varit en så stor del av mitt liv...hur skulle jag någonsin kunna sjunga, eller ens ta en ton, igen....sången hade varit en glädje för mig. Men det visade sig snart att den nu skulle komma att fylla ett annat behov....den blev ett av verktygen....i sången kunde jag släppa ut mycket av den frustration och ångest jag hade inom mig...ingen ifrågasatte varför jag "skrek" då...Musiken blev nu ett ännu större behov för mig......

Mitt andra stora intresse var min hoj...men det intresset blev helt bordlagt och det skulle dröja lång tid innan jag tog upp det tillbaka.....jag kunde inte utsätta mig och min dotter för den olycksrisken....vi hade ju bara varandra....


Kampen för det andra livet var, och är, väldigt tuff....ett ständigt och desperat sökande efter ett innehåll i livet....samtidigt som det hela tiden finns ett brant stup som ligger så nära och som man så lätt trillar ned i....jag skulle kunna jämföra det med att jag trampar runt en motor...

...så snart jag slutar trampa, slutar jag leva...



Kings Of Leon – Use Somebody


"var får du din styrka ifrån?"

När man läser mina inlägg kan man undra om jag var ensam i detta.....det var jag inte, ändå var jag mer ensam än någonsin. Det sägs att svåra livsupplevelser svetsar samman och gör banden starkare...det stämmer inte alltid. Nästan omedelbart efter katastrofen kapslade jag in mig i mitt eget tomrum...bara min dotter kunde finnas där och hennes närvaro var det enda som kunde trösta.
Att orka ta sig igenom dagarna, att orka existera krävde så mycket kraft och energi att det blev inget kvar till nåt annat....jag orkade inte annat än detta att hålla mig och dottern över ytan. Skuldkänslor och ångest gjorde att jag inte kunde leva med mig själv och det blev omöjligt att leva med någon annan.
Nu vet jag att orsakerna var fler....
Allt som hade betytt familjeliv, alla saker, hemmet,  allt påminde nu bara om hur stort hålet var som hade slagits upp....hur stor del av oss som saknades och hur ont den saknaden gjorde....varje rutin gjorde ont för det var hela tiden någon som saknades...
Det går inte att förklara hur svår den förändringen var och hur ont den gjorde, hur fel allt var....alla tankar som hela tiden for runt utan nån som helst ordning.
Mitt i allt detta fick jag frågan ..."var får du din styrka ifrån?"
Jag förstod inte frågan.....jag höll på att drunkna inifrån.