Madness

det finns människor som förstår...att trots år som passerar så är det alltid som igår..
jag märker att jag förvånas över frågan...omsorgen som visar sig för mig...
det är oerhört fint och ger mig själv en förståelse för fenomenet...
 
att åren går innebär helt naturligt att allt förändras...
inte minst mitt sätt att hantera och närma mig händelsen i minnet...
det är inte längre förenat med skräck eller tortyr att prata om det...
men fortfarande långt ifrån självklart...
 
 
 
jag märker att jag oftare pratar om dig min son...
i sammanhang där vi pratar om våra barn...
finns du med på ett helt annat sätt idag...
du har en självklar plats i sammanhanget...
 
jag hamnade alldeles nyligen i en situation som helt överrumplade mig...
i en möte med en ny kollega..med samma namn som du...
hör jag mig själv upprepade gånger använda namnet...en aning överdrivet...
och inser att jag inte under alla dessa år har pratat nära med någon med samma namn..
jag överväldigades av känslan...och blev tvungen att förklara mig..
kollegan visste såklart inte...men var förstående...
det blev som en övning för mig...en verklighet att plötsligt tilltala någon med samma namn...under ett långt möte...en märklig upplevelse...
 
att mötet skedde i dessa dagar i mars...en tillfällighet förstås...
men påminnelsen förstärker det som redan pågår...
i år har ljuset varit på plats ett tag redan...
dofterna och värmen kom tidigare i år...
 
 
det overkliga...orättvisa...chockartade...
försvinner aldrig...
det måste jag leva med...
tankarna om dig...alla frågor som aldrig får ett svar...
 
tankarna på dig...vem skulle du ha varit idag...
var skulle du ha varit idag...
följer din syster så nära jag kan...
imponeras av hennes framfart i livet...alla kloka steg i det som är livet...
ser hennes saknad...älskar henne så mycket...
vet att dina steg i livet hade varit fina...spännande...
älskar dig så mycket...önskar så att jag hade kunnat säga det till dig...igen...